När jag vaknar på morgonen går jag ut i köket, startar kaffe, tar min medicin, dricker kaffe och tar en cigg.
Efter ett tag kickar medicinen in och jag kan sätta mig vid datorn i lugn och ro för att söka jobb, jag kan inte sitta still så länge men jag kan sitta ett bra tag längre än vad jag kan när jag inte tagit min medicin.
Jag tycker inte om att behöva ta medicin varje dag då jag inte är mig själv när jag gör det, jag blir som ett vandrande kolli, men jag tar den nästan varje dag ändå, för att kunna smälta in i samhället lite bättre.

Mina vänner säger alltid att jag är värdelös och att jag aldrig någonsin kommer få ett jobb, att det aldrig kommer bli något av mig. Gång på gång blir jag arg och framförallt ledsen, väldigt ledsen. Men jag fortsätter umgås med dom, trots att dom behandlar mig på det viset och sårar mig varje dag, för att jag är rädd för att ingen annan kommer acceptera mig för den jag är, att alla ser mig som värdelös, för att jag råkar ha en diagnos som gör att jag är lite annorlunda.
Jag är så fruktansvärt trött på att någon alltid ska sparka på en och få en att må dåligare än vad man redan gör, vänner ska väl ändå finnas för att stötta en? Att göra en glad när man är ledsen?
Varför måste människor vara så elaka?varför kan inte alla bara vara trevliga mot varandra istället för att dömma och trycka ner?

Bilden sammanfattar hur jag känner för människor just nu!

Redan som liten insåg jag att jag inte var som alla andra, jag reagerade starkt över sånt som i mina syskons ögon var småsaker.
Jag glömde alltid saker och tappade framförallt koncentrationen hela tiden.

Ena stunden kunde jag sitta vid matbordet med min familj, andra stunden satt jag och stirrade på fiskarna i akvariet och undrade varför pumpen lät så högt.

Människor i min omgivning började tro att jag ignorerade dom, att jag inte lyssnade för att jag glömde vad dom sa för 3 minuter sedan, jag lyssnade, jag glömde bara vad du sa för att allt annat runt omkring fångade min uppmärksamhet samtidigt.

Jag kämpar varje dag för att försöka bli "normal", jag kämpar för att kunna bli som alla andra, kunna tänka klart, sitta still, koncentrera mig och framförallt, kunna smälta in i samhället.

När jag blir arg, då blir jag förbannad och slänger ur mig elaka saker som jag ångrar när jag väl lugnat ner mig, men jag kan inte kontrollera det, hur mycket jag än försöker.

När jag blir glad, då blir jag överlycklig och då springer jag runder och skrattar, sjunger, busar och stimmar, då är livet
helt underbart.

När jag blir ledsen, då blir jag helt förstörd och då vill jag bara begrava mig själv, jag vill bara vara ensam, låsa in mig på rummet och aldrig komma ut igen.

Människor utan adhd kommer aldrig förstå att det är en ständig kamp att hela tiden ha en berg och dalbana inuti huvudet, att varje dag försöka leva med en sjukdom man aldrig riktigt kommer kunna hantera, allt hade varit så mycket bättre om vi hade kunnat byta med dom, för bara en dag, så dom hade kunnat se hur det är, bara då hade dom förstått vad vi går igenom varje dag.