När jag vaknar på morgonen går jag ut i köket, startar kaffe, tar min medicin, dricker kaffe och tar en cigg.
Efter ett tag kickar medicinen in och jag kan sätta mig vid datorn i lugn och ro för att söka jobb, jag kan inte sitta still så länge men jag kan sitta ett bra tag längre än vad jag kan när jag inte tagit min medicin.
Jag tycker inte om att behöva ta medicin varje dag då jag inte är mig själv när jag gör det, jag blir som ett vandrande kolli, men jag tar den nästan varje dag ändå, för att kunna smälta in i samhället lite bättre.

Mina vänner säger alltid att jag är värdelös och att jag aldrig någonsin kommer få ett jobb, att det aldrig kommer bli något av mig. Gång på gång blir jag arg och framförallt ledsen, väldigt ledsen. Men jag fortsätter umgås med dom, trots att dom behandlar mig på det viset och sårar mig varje dag, för att jag är rädd för att ingen annan kommer acceptera mig för den jag är, att alla ser mig som värdelös, för att jag råkar ha en diagnos som gör att jag är lite annorlunda.
Jag är så fruktansvärt trött på att någon alltid ska sparka på en och få en att må dåligare än vad man redan gör, vänner ska väl ändå finnas för att stötta en? Att göra en glad när man är ledsen?
Varför måste människor vara så elaka?varför kan inte alla bara vara trevliga mot varandra istället för att dömma och trycka ner?

Bilden sammanfattar hur jag känner för människor just nu!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Redan som liten insåg jag att jag inte var som alla andra, jag reagerade starkt över sånt som i mina syskons ögon var småsaker. Jag glömde alltid saker och tappade framförallt koncentrationen hela tiden. Ena stunden kunde jag sitta vid matborde...